linaportnoff

 

Vi bor på en ö. Många som bor här har barn i alla åldrar. En del har många barn, en del har några barn och vissa har inga barn alls. När jag umgås med folk och jag vet att det är kvinnor med i sällskapet som inte har några barn försöker jag alltid styra bort samtalen som handlar om barn. Det finns INGET värre än att sitta och vara den enda utan barn och ALLA snackar om sina kids (tro mig, jag vet). Jag grät även varje söndag av just längtan efter barn. Men visst är dem fantastiska. Jag älskar barn. Och barn älskar mig. Jag älskar mina syskons barn så det gör ont i mig och jag älskar mina vänners barn. Jag älskar såklart mina egna barn men jag måste ändå erkänna att runt 2,5 år det är först då som det faktiskt börjar bli enkelt. Småbarnsåren, bebisåren- nej tack. Ja, jag kan säga så för jag är mamma. Att vakna varje timme för att någon ville äta eller bara snutta lite, för att sedan somna om ca 30 minuter efter bebisen somnat, och vetskapen om att jag strax blir väckt igen. Tortyr. Linnea åt VARJE timme i 8 månader på nätterna. Japp, VARJE jäkla timme. På dagarna såg jag i kors, mådde illa, var elak och sur gentemot Micke och drömde fruktansvärda mardrömmar. Jag kunde heller aldrig sova på dagarna. Ibland försökte jag men oftast längtade jag till sängen, för att sedan vakna igen efter en timme och så började det om igen. Vidrigt. Fullständigt vidrigt. Såna tankar cirkulerar i mitt huvud då jag tänker på ett tredje barn. Nu kommer det med stor sannorlikhet aldrig hända då Micke inte vill ha fler barn, men jag tillåter ändå mig själv att fantisera. Oftast minns man de bästa stunderna. Då bebisgoset var som mysigast och man bara låg där med det lilla livet på magen o snusade på det tunna håret. Ja, jag kan sakna det så att det gör ont i bröstet.

 

Men nu har jag lovat mig (och mina terapeuter Mia och Lisa) att leva i nuet och njuta av det jag har NU. Så det gör jag. För fullt. Absolut mina kids kan vara riktigt asjobbiga och trotsiga och bråkar med varandra men de är också extremt roliga (Elton) och otroligt kärleksfulla (Linnea). Hon är alltigenom snäll och Grace säger det till mig flera gånger om dagen att hon är helt fantastisk och beskyddande över Elton. Man smälter ju. Nu är det även världens enklaste sak att göra nåt med kidsen. Det behövs inte släpas på massa mat, ombyten, blöjor och hela tiden kolla klockan när det är matdags igen. De äter när vi äter. De äter det vi äter (nåja). Vi hoppar upp på varsin cykel eller spark eller så kör jag båda två i cykelkärra och livet blir liksom lite enklare när vi inte ens behöver klä på oss. Vi har shorts, tshirts, linnen och klänningar på oss från start på morgonen och det är även de kläderna vi går ut i. Jag har köpt sandaler till barnen som de kan sätta på sig själva så det tar kanske 10 minuter från att vi bestämt att vi ska göra något tills vi är utanför dörren och DET njuter jag av. Enkelheten. Att det går fort (ja jag har damp och jag vill att allt ska gå fort).

 

Idag var jag tvungen att ge mig ut och springa för att hämta min cykel som stod vid VIVO sen igår. 6km i 31 graders värme. Jag har nog aldrig svettats så mycket under ett träningspass någonsin. Tre gånger fick jag stanna för att jag inte SÅG vägen framför mig av allt svett i ansiktet. Tog 33min dit och 19 att cykla hem, sen var jag helt färdig.

 

Ikväll kommer min älskade efterlängtade relativt nya bästis, Domina och hälsar på från Sverige. Med sig har hon gulliga fina Jacob och det ska bli sååå roligt att visa dem vår nya älsklingsstad.

 

 

Igår var jag på ett ganska spännande möte och har lite småplaner (förutom plugget) till hösten. Kan/vågar inte säga så mkt mer just nu...

So long