linaportnoff

Ingen kan väl ha missat detta nätverksöversvämmande fenomen? Alla skrämmande, tragiska historier som får komma upp till ytan. Äntligen. Trots att det är fruktansvärt att dessa historier som verkar finnas hos varenda en av mina vänner kommer upp till ytan så känner jag ändå en gemenskap, en lättnad. Äntligen. Äntligen får folk lätta sina hjärtan, vissa av oss kanske aldrig har berättat sin historia för någon. Men varför ska vi tystas? Nej, Det räcker nu. Och jag skiter fullständigt i om det är kända män som nu får lida för vad de gjort- häng ut de jävlarna! Låt deras vänner och familj få veta vilka svin de är eller har varit mot kvinnor. Jag känner en gemenskap med alla de som är utsatta, vissa mer än andra förståss. Min första tanke när jag såg att inlägget skulle delas om man varit med om liknande, var först: Nej, men jag kan inte skriva #metoo, jag har ju aldrig blivit sexuellt trackasserad. Så börjar man tänka efter. När jag var 7 år och vi badade vid Drevviken i Haninge och en man går fram till våra kläder, och frågar om han får köpa våra använda trosor. Eller äckel pedofilen som smög omkring bland förskolor i S och blottade sig. Eller han som satt och tog på sitt skrev på pendeltåget mot stan. Eller han som tryckte sig lite för hårt mot ens rygg när man var i Torvalla- badet och väntade på sin tur att åka nerför vattenrutschbanan. Eller alla de gånger man stått i en bar eller på en fullpackad tunnelbana och det varit trångt och man känt både en och två händer under kjolen/klänningen. Eller den gången då jag var 14 år och fick en praktikplats på Vega- baren i Haninge och ägaren tafsade på en under kjolen och jag slutade efter 3 dagar. Eller han som tvingade in mig i badrummet på en fest, jag var 15 och tryckte in sin spetsiga, hårda tunga i min mun, han smakade shock- tuggummi och låste dörren och jag var livrädd men lyckades till slut ta mig ut. Jag berättade aldrig det för någon.

 

Rätt sjukt ändå att man glömt eller förträngt alla dessa företeelser. Tänkt att det ändå inte är nån som bryr sig om mig, varför ska jag berätta. Tänkt att det spelar väl ingen roll, det är ju hur en ung tjej/kvinnas vardag ser ut, vardagsmat liksom. Nej. Det räcker nu. Jag har en son och en dotter. Jag ska göra allt i min makt för att uppfostra Elton att bli exakt som hans pappa. Respektera kvinnor och säga ifrån om han ser något som inte är ok. Jag ska uppfostra honom att rycka in och aldrig nonchalera om han ser någon fara illa, eller bara anar att något inte stämmer. Jag ska uppfostra honom att behandla kvinnor som de vill bli behandlade- med kärlek och respekt! Och Linnea. När jag tittar på henne ibland så får jag en klump i magen. Jag vill skydda henne mot allt. Jag vill inte ens att hon ska veta vad trackasserier är. Jag vill framförallt inte att hon ska vara tyst. Jag hoppas att hon ska förstå att vi alltid kommer stötta henne, hur jobbigt det än är för henne att berätta något. Trygghet. Smaka på ordet. Trygghet.

 

Jag fick mig en tankeställare iochmed #metoo hysterin. Och det är att det räcker nu. Vi ska inte vara tysta. Nu jävlar ska alla sanningar upp och ut och vi ska stolta lätta våra hjärtan. Jag inser även att jag är lyckligt lottad, skonad för att inte ha varit med om något värre. Till alla mina systrar. One love<3