Att vara medföljare
Att vara medföljare till en karriärist.
Ja, som titeln påvisar så är det ju därför vi är här. För att någon av oss gör karriär. För att någon av oss har valt att ta ett jobb som kan ge honom en tillfredsställelse han kanske inte hade fått på hemmaplan. Detta är vårt andra expat- land. Moskva och Ryssland var vårt första. Inte min mans första men vårt tillsammans. Och att flytta från Moskva (med en mellanlandning på ca 2 år i Sverige) till Singapore kanske alla kan räkna ut att det var ett enkelt val. Ett lättare land att bo i med små barn. Vi har en 3 åring och en 5 åring. Min man arbetar för ett telecom- företag och har arbetat inom den sektorn i många år. Erbjudandena har genom åren varit fler men vi har alltid tagit de stora besluten tillsammans. Vi träffades när min man bodde i Moskva. Började ett två år långt pendlande mellan Stockholm och Moskva som till slut resulterade i en hemflytt till Sverige. Tre dagar senare föddes vårt första barn….
Jag har själv bott utomlands tidigare. Efter fyra år i Spanien och berest över hela världen får man en försmak om vad ett liv utomlands innebär. Samt hur litet Sverige egentligen är. Jag tror för vår del att vi gör det för spänningen. Adrenalinet. Rushen över hur livet är kort och hur man kan maxa ut det till fullo. I alla fall innan barnen kom. Nu är det så mycket mer som ska spela in innan beslut kan tas. Skolor, barnomsorg, sjukvård etc etc.
Jag är själv utbildad lärare på yrkesgymnasium. Jag undervisar inom restaurangverksamhet och min sommelierutbildning gör att mina huvudämnen är drycker och dryckeskunskap samt mat och dryck i kombination. Jag valde att utbilda mig på engelska, vilket jag förstod att jag senare i livet skulle få användning utav. Som lärare är man inte bunden till Sverige. Som svensk är man inte tvungen att bo i Sverige bara för att man är svensk. Jag tror att min man idag är relativt glad att han träffade just mig, för jag är liksom han väldigt nyfiken, spänningssökande och flexibel. Jag tar mina systrar som exempel som ingen av dem någonsin skulle få för sig att lämna Sverige. Så hur känner jag för att vara ”medföljaren”? Ja innan ett sådant här omfattande beslut ska tas är det några saker jag anser är mycket viktigt:
1). Barnen. Hur kommer livet se ut för dem? Vilka möjligheter finns att ha de på internationella skolor och kommer detta bekostas av oss eller företaget vilket vi är utsända utav? Vad händer om de inte trivs?
2). Ekonomi. Hur gör vi om jag inte arbetar? Vad händer tex med min tjänstepension om vi nu ska vara ute i flera år och jag inte arbetar. Vad blir resultatet för mig rent yrkesmässigt i och med ”glappet” i yrkeslivet som kommer uppstå? Kommer jag ha ”egna” pengar att röra mig med eller ska jag behöva be om pengar inför mina privata utgifter? Vi har genom diskussioner kommit fram till en bra överenskommelse som gör att jag är nöjd och min man är nöjd.
3). Vad händer om vi inte trivs i det nya landet? Eller om barnen inte trivs? Sådana saker behöver man ha klart för sig innan, anser jag, för allt kan hända under resans gång…
4.) Språket. Jag älskar att lära mig nya språk så för mig är detta enormt viktigt att kunna kommunicera med folk där jag bor. Nu har vi ju såklart tur att Singapore är ett engelsktalande land men i Moskva var det bara till att sätta sig i ryska skolbänken och fokusera på kerylliska bokstäver…
Att vara medföljare har såklart sina fördelar. Man är arbetsbefriad och kan fokusera på barnen och lägga otroligt mycket mer tid tillsammans med dem än vad man hade kunnat hemma. Man har tid och frihet att studera på distans, vilket jag har sett lite utav min räddning för att inte helt fastna i ”xpat- wife- träsket” där allt uteslutande handlar om hårfrisörer och luncher. För många av de medföljande fruarnas vardag handlar livet om utseende och status. Kläder, hår, naglar, fransar, operationer etc. För en svensk självständig kvinna blir detta ytligt och väldigt uttråkande efter ett tag. Men alla är såklart inte så ytliga. Många kvinnor jag umgås med har startat egna företag medans de varit ute med sina män, en del arbetar ideellt och många har otroliga utbildningar att luta sig tillbaka på om de skulle vilja arbeta.
En annan stor fördel är tiden man har att kunna fokusera på sig själv och sitt eget välbefinnande. Att ha möjligheten att träna varje dag och ta hand om sig själv är det jag saknar mest när jag jobbar heltid. Och att få spendera mer tid med mina barn förstås. Nu har jag tid att baka, leta efter favoritrecept, vilket jag älskar och läsa de där pocketböckerna som har legat orörda i flera år. Men det som är absolut bäst med det livet vi lever just nu är att få hjälp med markservicen. Att slippa behöva tänka på tvätt och dammsugning, strykning och matlagning. Att inte behöva handla efter förskolan med två övertrötta barn som sedan däckar innan maten kommit på bordet är oslagbart. Att ha möjligheten att få hjälp med detta är guld värt och jag är så otroligt tacksam varje dag över det.
Nackdelarna är färre. Självklart saknar jag det kollegiala och utbytet av vuxna dialoger kring fikarummet. Jag saknar att arbeta och jag saknar mina elever. Nu arbetar jag lite grann, jag undervisar en dag på svenska skolan varje vecka så jag får en liten dos av detta men jag saknar att hålla mig uppdaterad inom skolvärlden. Jag saknar mina vänner och min familj, men handen på hjärtat- vi sågs inte jättemycket i Sverige heller. Nu facetimear vi och skickar bilder till varann, vilket hjälper en del och jag har en förstående man som ser till att jag har möjlighet att åka hem till Sverige ibland.
Att ta ett aktivt val att följa med sin man till ett annat land för hans karriär innefattar ju till viss del att du pausar ditt ”eget” liv för ett tag. Fokus just nu ligger på din man och hans arbete. Hans resor kommer alltid gå före dina, hans sena kvällar på kontoret kommer göra att du får lägga barnen varje kväll, hans trötthet efter en arbetsvecka kommer resultera i att du får gå upp tidigt även på helgen och ta barnen. Men är det värt det? Ja. Jag svarar ja. Jag har lärt mig hur man INTE ska göra som expatfru och hålla sig för sig själv. Jag har skaffat mig ett stort nätverk av kvinnor och många nära vänner som jag pratar och umgås med dagligen. Det gjorde jag inte i Moskva så jag lärde mig något av den erfarenheten. Denna gång har jag nätverkat enormt. Jag såg tidigt till att lära känna folk som kände folk. Jag tog kontakt med administratörer för olika organisationer på den ön, Sentosa vi nu bor på och jag gick på alla events som annonserades. Jag var inte rädd för att ta kontakt med folk, jag frågade rakt ut efter 2 koppar kaffe: Vad gör ni i helgen? Vill ni komma på middag? Jag tror man måste lägga sin blyga svenskhet åt sidan och lära känna människor för att inte bli lätt deprimerad. Jag träffar dagligen kvinnor som saknar sina jobb, sina bilar, sin familj och sina vänner och som inte mår bra. Jag bestämde mig tidigt för att jag ska må bra och jag ska skaffa ett stort kontaktnät för mina barn. Våra barn älskar att umgås med andra barn och det var viktigt för mig att hitta barn i deras ålder och anordna playdates.
Jag har insett att VAB just nu alltid kommer ligga på mig. Jag har tagit rollen som organiserare när det gäller allt från föräldramöten, kalas, inköpslistor och vaccinbesök till utvecklingssamtal och balletträningar, utflykter och fotbollsträningar. Jag har stenkoll på inlämningsuppgifter och läxor och tandläkarbesök och potträning och naglar som ska klippas. DET är mitt jobb just nu och det är vad jag signat upp mig för. Skulle jag vilja att min man var mer engagerad i vardagen? Nja, kanske skulle jag vilja att när han väl är hemma, säg 30 minuter på morgonen och 1h på kvällen hade jag gärna sett att han ger 100% fokus till barnen, som har tjatat hål i huvudet på mig om när kommer pappa, ca 4h innan han kommer hem. Däremot är det han som lagar mat och läser saga på helgerna och ser alltid till att jag får komma iväg och träna även lördag och söndag. Är jag nöjd med min tillvaro? Ja, just nu får jag bo i ett paradis med utsikt över havet och en stor pool nedanför balkongen där jag kan lägga mig en timme med en bok innan hämtning av barn. Saknar jag Sverige? Inte ett dugg. Saknar jag min familj hemma? Ja, varje dag önskar jag att jag fick ringa dem utan att behöva tänka på tidsskillnad etc. Att få bo i värmen betyder väldigt mycket för mig. Jag är inte speciellt svensk när det kommer till att älska snö och vinter. Jag avskyr snö och vinter. Och mörkret. Det svenska mörkret som äter upp all energi omkring dig och som du ska behöva stå ut med i flera månader. Nej tack! Jag har nog alltid vetat, sedan jag var 20 år och bodde i Barcelona att jag skulle bo utomlands igen någon gång i livet. Och nu får jag bo i det mest fantastiska paradiset på jorden, enligt mig. Livet är märkligt och jag tror inte att ett expatliv kan hjälpa en relation som är brokig eller en längtan efter något annat än den tillvaron man är i, men jag tror att man kan bli starkare som familj. Man gör detta äventyr tillsammans och trots att en av oss har fått avstå från arbete och allt vad det innebär så har även samma person fått möjligheterna att göra något den kanske velat länge med inte kunnat? Såsom att utbilda sig tex. Vi svenskar är förunnade möjligheten att studera på distans. Det finns massor med roliga utbildningar som alla sker online. Mitt råd till någon som gör sitt första xpatland: Försök att se möjligheterna istället för svårigheterna och tänk mer på det du har än det du saknar. Livet kommer inte i repris.
Lina Portnoff gift med X.X.
Moskva 2011-2014
Singapore 2017- 2019
Jättebra skrivet tycker jag :) Ert liv i Singapore verkar verkligen underbart! Jag kommer att åka till Singapore för första gången i sommar och spendera två veckor där. Längtar ihjäl! :)
